Reuter

Här sitter jag och kan icke annat. Cornærium på andra våningen i det Reuterska huset. Jag borde bedriva vetenskaplig forskning kring Ian McEwans bok Atonement och filmen som av en händelse fått samma namn. Orsaken till likheten torde vara den att filmen baserar sig på boken, men å andra sidan kan jag väl inte vara helt säker på det.

Det är alltså vad jag borde göra. Till min stora förvåning har jag lyckats tämligen väl i mina förehavanden och har därmed äran att berätta att jag skrivit approximativt två och en halv sida text. Men sedan kom väggen emot. (I detta skede bör för dem som känner till det fysiska rum där jag sitter påpekas att det inte var hörnrummets ljusröda eller vita väggar som ramlade på mig. Till er som inte känner till detta rum kan förtäljas att ett sådant scenario inte skulle vara helt otänkbart.) Vad gör man då, om man är en ansvarsfull teolog som jag? Tar man en paus för att ägna sig åt något helt annat? Ja, det gör man. Men teologin lämnar man inte, utan man surfar på nätet och söker information om Teologiska fakulteten och specifikt just Reuter!

Det var en gång en man som hette Carl Procope. Han var en rättvis man, varför han intresserade sig för juridik och blev hovrättspresident i Åbo. Carl ville bygga ett hus åt sig och blev intresserad av en tomt nära den stora fina kyrkan som Carl brukade besöka varje söndag. Men då kom ”hans förskräcklighet” Lars Gabriel von Haartman och ville ta tomten av Carl! Lasse ville dock bara busa och valde snart en annan tomt. ”Hurra!” utbrast Carl. ”Nu får jag äntligen bygga min stuga där!” Carl kontaktade sin gode vän G. T. Chiewitz och frågade om han kunde hjälpa till med planeringen av huset. ”Visst kan jag det”, sade G. T. och fortsatte: ”Jag är ju ändå arkitekt!” Efter en tid (1863) stod huset färdigt och Carl kunde flytta in med sin fru och sin dotter Alina. Också många andra fick bo i huset då och då, eftersom huset var stort och Carl var gästvänlig.

År 1899 blev Carl gammal och hans svärson Edvin Titus Reuter fick ta över huset. Edvin hade gift sig med Carls dotter Alina. Herr Reuter tyckte emellertid att huset var för litet, så han lät förlänga huset längsmed Henriksgatan. Han sade åt sin arkitekt Bertel Jung: ”Hördu Bertel, skulle det inte vara bättre om vi fick vara flera familjer i samma hus? Dela in huset i fyra lägenheter!” Så fick det bli och flera familjer kom att ha nöjet att få bo i huset, som nu kommit att kallas Reuter.

År 1918 hände någonting stort. Åbo Akademi återupprättades efter hundra års paus! Den gamla Akademin hade flyttat till Helsingfors och kunde naturligtvis inte vara en efterföljare till det gamla ÅA, varför man kan tala om ett återupprättande. Rektorn för ÅA sökte efter utrymmen där man kunde bedriva vetenskapliga studier till nytta och nöje för det hela stora fina nyligen självständigblivna finska folket. Då träffade han på Reuter! ”Det här huset vill jag ha!” utbrast han, och så fick det bli.

I flera år var det många studeranden inom olika vetenskapliga discipliner som bedrev studier i Reuter. En vacker dag hade Teologiska fakulteten fattat mod till sig och sade med enig gregoriansk stämma: ”Vi behöver mera utrymmen, låt oss gå till Reuter och se om där skulle finnas plats för oss.” Från den dagen har de två översta våningarna och en del av första våningen på Reuter varit teologernas, medan Kursboksbiblioteket (som senare ändrade namn till Studentbiblioteket) fick nöja sig med återstoden av nedre våningen.

Och teologerna levde lyckliga i Reuter i alla sina studiedagar.

Based on a true story. En kanske något exaktare historik över huset hittas här:

https://www.abo.fi/student/Content/Document/document/3478